Söndag klockan tio: B-laget överlevde sig självt

11 okt, 17:24 0 kommentarer

Det finns tider på dygnet då människan inte bör utsättas för tungt klot. Söndag klockan tio på förmiddagen är en av dem. Ändå stod BF Solängens B-lag i Mölndals Bowlinghall, som favoriter redo att bevisa att talang inte kräver sömn.

Första halvleken var mästerlig. 1424–1355 i serie 1, 1370–1247 i serie 2, sex banpoäng mot fyra. Någonstans i hallen sades det förmodligen ordet “avgjort”. Det är aldrig bra.

Serie 3 är den sortens serie som historieböckerna brukar hoppa över av hänsyn. Kabare vräkte in 1511 mot Solängens 1443 och tog fyra av fem banpoäng, och verkade ett ögonblick vara något som hände andra lag. Mitt i oredan stod Gustav Norlén, som i serie 2 klarat 129 och nu reste sig med 244. Det är en förbättring på 115 pinnar mellan två serier, den sortens kursändring som brukar kräva en skriftlig förklaring. Tyvärr räckte det inte till serievinst, vilket gör det till helgens mest förtjänstfulla förlust.

Sedan kom serie 4, och Hans Olov Petterson, som tidigare inte skulle ha bett om ursäkt för att han fick spela. Han slog 255, 45 pinnar från perfekt men betydligt närmare än någon annan i hallen. Solängen vann serien 1546–1295, en marginal på 251 pinnar som får motståndare att fundera på om de inte egentligen skulle ha valt curling. Fyra banpoäng, och matchen var räddad.

Petterson slutade på 821 totalt, följd av Stefan Henriksson (795, varav 232 i sista serien), Stefan Magnusson (768) och Kenny Persson (744). Längre ner i listan hittar vi hittar vi Jesper Jansson (651), Torsten Bendeus (636) och Mattias Ryrlén (674), som alla bidrog med det som i teknisk mening kallas 'att ha spelat'. C-G. Henriksson stod noterad för noll pinnar av naturliga skäl: han var inte med. Det är ett av få tillfällen i bowlingens historia då avsaknad av deltagande ger ett fullkomligt rättvist resultat.

Slutresultat: 11–9 i banpoäng och 5783–5408 i pinnar, 375 pinnars skillnad. Vi gratulerar Solängen B till segern i Göteborgsserien 1, omgång 5, och till lärdomen att en match inte är över förrän någon har sagt “avgjort” högt nog.